”Dra på dig mössan pojk, annars kan håret frysa fast mot väggen inatt!”
En del säger att det var bättre förr. Det höll inte Bertil Hinz med om. Redan på 1940-talet insåg han att det var vansinne att lasta massa ved och kolved med muskelkraft, bit för bit och pinne för pinne på bilflaket. Nöden är uppfinningarnas moder, och Bertil drömde om hydraulkranar långt innan de var uppfunna.
Hinz historia börjar en snöig, kall vinter i Våmhus i Dalarna i mitten på 1940-talet, då Bertil och hans pappa började med skogstransporter.
– Jag startade visserligen företaget 1973, berättar Bertil. Men första fröet till firman såddes nog när min pappa köpte en lastbil 1938. En nittio hästars Volvo med enaxlat släp. Vi körde ut timmer och kolved ur skogarna. Vilket slit. Vi handlastade massaved och kolved och vinschade upp timmer på flaket, från sex på morgonen till sex på kvällen, utom på lördagar då vi slutade klockan fyra. Efter en sådan arbetsvecka behövde man inte motionsjogga på helgen.
Bertil tänker efter, skakar sakta på huvudet och ler. Minnesbilderna dyker upp. Efter sextio år i branschen finns det en hel del att berätta.
Skogshuggarna och timmerkörarna låg i skogskoja månader i sträck på 30- och 40-talet. De var hemma över jul, och vid Vasaloppet i början av mars. Sedan slet de tills tjälen gick ur marken och myrarna inte längre höll för timmerslädarna.
Nyhuggen risgröt till frukost
På måndagsmorgnarna hade Bertil och hans hjälplastare med mat på bilflaket till skogsarbetarna från deras fruar nere i byarna, och höknippen till hästarna.
– Det var fläsk, potatis och hinkar med frusen risgröt. På vintermorgnarna högg de till en bit risgröt med yxan och värmde upp den till frukost. Det var rejält kallt i skogskojorna emellanåt. Innan pappa köpte bilen låg jag själv i en koja ibland. En gång sade far till mig ”Dra på dig mössan pojk så att inte håret fryser fast mot väggen.”
Bertils liv förändrades när pappan köpte lastbilen.
– Vi tog tio kubik på bilen och fem på det enaxliga släpet. De tyngsta bitarna brukade vi köra på kälke efter bilen. Far hade också en flyttbar cirkelsåg och på samma ställe som sågen hade han också kolmilor dit vi körde kolveden.
På somrarna jobbade hela familjen med det lilla jordbruket.
– Vi hade tre kor, en häst och lite odling som vi kunde försörja oss på. Tänk vilken värld det var! Ändå hade vi det bättre än många andra, tack vare fars engagemang i skogen. Men det som tog oss en timme att lasta då kan man göra på ett par minuter nu. Idag sitter man i hytten på en griplastare med luftkonditionering, kommunikationsradio, stereoanläggning och mobiltelefon. Vilken fantastisk utveckling!
Från Våmhus till USA
Så småningom ville Bertil prova sina vingar på egen hand. Han började på Hiab 1953 och blev kvar i tjugo år. Under fyra år var Bertil Hiabs USA–chef i Wilmington, Delaware.
– Jag lärde mig enormt mycket i USA. Det var den bästa skola jag gått. Vi hade svårt att komma in hos skogsbolagen, eftersom de körde med stora produktionslastare. USA är också truckarnas förlovade land. De kör truck i alla tänkbara sammanhang. Amerikanerna försökte också alltid lösa problem på ett så enkelt sätt som möjligt. Det tog lite tid innan jag kom in i deras tankegångar. När jag startade eget 1973, försökte jag jobba lika enkelt och rakt som jag lärt mig i USA.
Från Hudiksvall till Borlänge
Innan Bertil slutade på Hiab i Hudiksvall, tittade han närmare på en Palfingerkran som de köpt in och testkört för att se vad konkurrenten hade att komma med. Testresultaten var oroande för Hiabs del.
– Jag hade aldrig hört talas om Palfinger tidigare. Det första jag gjorde när jag startade eget var att ringa till Palfinger i Salzburg i Österrike. Sedan åkte jag ner, och snart fick jag generalagenturen för Sverige. Och på den vägen är det. Då var de 60 anställda, nu är de några tusen med fabriker även i Italien, Bulgarien, Slovenien och Frankrike.
Två man slet dygnet runt i tio år
De första tio åren fanns bara två man i firman, som registrerades som L.B Hinz AB. Bertil och hans anställde jobbade hårt och höll kostnaderna på praktiskt taget noll. De beställde kranar, sålde kranar och reservdelar, och fakturerade. Bokföringen sköttes av en byrå.
– Jag förstår inte hur vi klarade det på två man. Jag hade ett stort kontaktnät efter mina år i branschen, och vi började sälja lite pö om pö till gamla och nya kontakter. Semester fanns inte för mig de första tio åren. Det var oerhört spännande och roligt, men ibland var jag så trött på det ständiga jobbandet att jag tänkte att jag gör vad som helst bara jag blir av med det. Men nu efteråt kan jag titta tillbaka och se att arbetet gav resultat. Ändå har jag lite svårt att koppla av trots att jag lämnade över till mina barn för över 10 år sedan. Jag är van att arbeta. Jag såg mor och far jobba med sin bondgård tills de stupade i ladugården. De dog med stövlarna på. Det sitter i ryggmärgen att man ska jobba.
Milstolplar i företaget
Finns det några händelser och situationer som Bertil minns särskilt väl under de gångna 60 åren?
– Den största händelsen för mig var när griplastarna kom i skogen. Hela skogsbruket förändrades. Griplastarna gjorde slut på det värsta slitet och släpet. Både skogshuggare och timmerkörare försvann. Nu gör en processor kanske hundra skogshuggares jobb.
Varför lasta för hand när lastbilen hade motor?
– Redan på 40-talet insåg jag att det var vansinne att köra ut i skogen med en bil på 90 hästar, stänga av motorn och börjar slita för hand. Det måste finnas ett sätt att använda bilmotorn istället för muskelkraft. När hydrauliken kom kunde vi äntligen utnyttja bilmotorn för att lyfta upp massaved och kolved på flaket. Vilken otrolig förändring! Plötsligt behövde vi inte slita hund och svettas för varje massabit.
Ingen service på orten?
En annan förändring som Bertil gärna minns är när Palfinger kom med länksystemet mellan huvudarmen, kranarmen och kranpelaren 1986.
– Det var ett tekniskt genombrott som gav oss ett försprång på flera år och en väldig skjuts i affärerna.
Palfinger hade redan tidigare ett gott rykte för sina täta, fina kranar med hög kvalitet. Med länksystemet hamnade märket i en klass för sig.
– En åkare i Hudiksvall köpte en Palfinger av mig. Konkurrenten i Hudik frågade hur han kunde köpa en kran som inte har service på orten. Åkaren svarade ”Det här är en Palfinger, den behöver ingen service, så det är inget problem”. Det stämde tydligen för åkaren kom tillbaka och köpte fler kranar av mig.
Life time achievement
Maj 2008 blev Bertil tilldelad Palfinger Life time Achievement av Hubert Palfinger. Det är ett pris som delas ut till någon som gjort något bra för Palfinger utanför Österrike.
Bertils anda
Bertil lämnade över företaget till sina 3 barn 1996. Den 20 december 2009 fick Bertil stilla somna in. Han blev 81 år gammal. Hans anda kommer dock för alltid att finnas i företaget. Hans positivitet, livsglädje, viljan att aldrig ge upp, att se till att kunden alltid ska vara nöjd med mera, kommer att prägla den framtida vardagen hos Hinz Försäljnings AB.
